Psykiska symptom kan vara adaptiva.
Psykiska symptom är obehagliga. Människan strävar vanligen efter att undvika obehag. Det kan då förefalla motsägelsefullt att psykiska symptom är påfallande vanliga. Om människor strävar efter att undvika symptom borde det inte vara så. För att förstå denna skenbara motsägelse kan man lägga ett utvecklingsbiologiskt perspektiv på frågan.
Ängslan och oro
En enskild människa tenderar att reagera på liknande sätt vid olika påfrestningar. En del blir lätt nedstämda, några blir aggressiva medan andra blir nervösa, osv. Sättet att reagera kan beskrivas som människans temperament. Temperamentet är till väsentlig del genetiskt bestämt [Kagan, 2004]. Om vissa sätt att reagera finns kvar i befolkningen, generation efter generation, trots att de är obehagliga, måste de ha haft ett värde för vår överlevnad som art [Haidt, 2005]. Under utvecklingens lopp har människor levt med mängder av faror. En enda missbedömning kunde räcka för att dö. De som var gladlynta och obekymrade riskerade att dö i större omfattning innan de fått barn, jämfört med dem som var ängsliga och försiktiga. Detta talar för en selektion av människor som lätt blir rädda. En studie, där man följt människor från barndomen till hög ålder, visar också att människor som är försiktiga och inte är påtagligt gladlynta lever längre, även efter kontroll för ett flertal andra förklaringar [Schwartz, 1995]. Idag är det knappast ändamålsenligt att lätt bli rädd eftersom tillvaron i höginkomstländer är säkrare än den någonsin varit. Vår tendens till att reagera med oro finns dock kvar.
Depression och nedstämdhet
Värdet av att bli nedstämd och deprimerad är inte lika uppenbart eftersom det inte ökar individens omedelbara chanser att överleva. Känslan kommer när individen misslyckats eller förlorat något, dvs. i situationer som kräver omorientering. Att fortsätta som vanligt efter konflikter med en vän eller efter att ha misslyckats med ett prov är definitivt inte ändamålsenligt. Så kan det inte heller ha varit i motsvarande situationer tidigare i människans historia. Nedstämdheten har därför ett värde därför att den driver fram en omorientering [Keller, 2005]. Tillvaron ändras idag i snabbare takt än tidigare. En rimlig följd är att människor oftare måste omorientera sig. Detta kan leda till att människor får fler perioder då de är nedstämda. Depression signalerar också till omgivningen att hon eller han behöver hjälp. Eftersom depression utgör en stor belastning för individen blir signalerna starkare (Wikipedia 2008). En del perioder med depressiva tendenser kan därför vara ändamålsenliga. Uppenbart finns det dock även depressiva tillstånd som är så djupa att de inte kan förklaras på detta sätt.
Ingen evolutionär grund för att vara lycklig
Det går således att se en evolutionär grund för oro, ångest, spänningstillstånd och depression. Däremot är det inte troligt att känslan av att vara nöjd och uppleva lycka har haft ett överlevnadsvärde. Den ovan refererade studien tydde snarast på motsatsen [Schwartz, 1995]. Idag uppfattar dock många att ett av livets mål är att vara lycklig [Layard, 2005]. Detta är problematiskt om våra medfödda anlag gör att vi snarare har lätt för att känna oss oroliga och nedstämda. Vårt språk visar också på dilemmat. Vi har avsevärt fler uttryck för negativa känslor som sorg, ilska, missmod, trötthet, oro, ångest etc. än vi har för att beskriva positiva känslor som lycka och glädje. Detta kan tala för att vår potential för negativa känslor är större än vår potential för positiva känslor. I medierna får olyckor och hot stort utrymme. Trots att vi värderar känslor av lycka förefaller således vår tendens till negativa känslor inte sällan att ta överhanden
De första åren
Barn som växer upp under ogynnsamma förhållanden blir oftare ängsliga, oroliga och nedstämnda som vuxna. Detta gäller äver för djur. Apungar och råttungar som fått dålig omvårdnad under den första tiden blir mer ängsliga som vuxna. Nya djurförsök tyder på att förklaringen kan vara att delar av hjärna ställer om uttrycket för en gen. Men vid god omvårdnad ställer hjärnan om till att reagera mindre på stresshormon och med bristande omvårdnaden ställer hjärnan itsället om till att reagera kraftigare (Zhang, 2006). Detta verkar ändamålsenligt. Ska individen förberedas för en tillvaro som är farlig är det bra att snabbt reagera på faror. Idag är tillvaron säkrare än den någonsin varit. Det är möjligt att vi inte har blivit "programmerade" för en sådan säker situation.
Referenser
Innehållsansvarig: Sven Bremberg
Sidan uppdaterad den 30 mars 2009
