Evidens

Klienter som är beroende av narkotika är ofta mer socialt belastade än t. ex. klienter med alkoholproblem eller patienter inom allmän hälso- och sjukvård. Länge rådde också uppfattningen bland forskare att evidens för motiverande samtal (MI) i huvudsak låg på alkoholområdet och att någon nämnvärd effektivitet med avseende på klienter med tung drogproblematik inte kunnat påvisas.

Traditionellt har uppmärksamheten för denna klientgrupp inriktats mot längre kognitiva och beteendebaserade program med utgångspunkten att denna klientgrupp har behov av att lära sig kognitiva och sociala färdigheter och färdigheter i problemlösning. Evidensbaserade program inom denna grupp har presenterats inom det s.k. What Works konceptet som särskilt ungdoms- och kriminalvård i allt fler länder tagit till sig då användning av narkotika i stor utsträckning är förknippad med kriminalitet.

Utfall av programmen har varierat från mycket positivt till inget resultat alls. Positivt resultat redovisas också från behandling av narkomaner inom s k terapeutiska samhällen (Inciardi et. al., 1997; Lipton, 2000) Det blandade utfallet av interventionerna har medfört att uppmärksamhet på senare tid i högre grad ägnats åt implementering av programmen, program- och behandlingsintegritet, stöd i genomförande etc. (Bernfeld, Farrington & Leschied, 2001). Också motivationens betydelse för viljan att verkligen använda de färdigheter som lärs ut har börjat uppmärksammas (Porporino & Fabiano, 2002).

MI har som enstaka intervention uppvisat blandat resultat med denna klientgrupp; flera studier med små eller avsaknad av positiva effekter har särskilt på senare tid blandats med positiva resultat. Effektivitet av interventioner redovisas numera i s.k. effektstorlekar (= d) vanligen beräknade på skillnader i medelvärde mellan behandlings- och kontrollgrupp. Som exempel kan nämnas att effektstorlekar på 0.20 eller därunder bedöms som små och närmast försumbara; effektstorlekar mellan 0.21 - 0.50 karaktäriseras som låga, i intervallet 0.51 - 0.80 som medelhöga och däröver som höga.

I en metaanalys (Hettema, Steele & Miller, 2005) redovisas 14 studier med genomsnittseffekter i anslutning till avslutad behandling på d=0.51 som avtar till d=0.29 efter uppföljning ett år efter behandlingen, d.v.s. en blygsam effekt. Skillnaden mellan effekterna varierar mellan 0-1.81, vilket är anmärkningsvärt och tyder på att fler faktorer än själva interventionen är av betydelse.

Bäst resultat uppnås överlag om MI kompletteras med annan behandling. Effekten kvarstår då ett år efter behandlingen på en nivå omkring d=0.60. Denna relativt stora skillnad kan utgöra en fingervisning om hur effekter av MI bäst kan åstadkommas för denna relativt svårbehandlade klientgrupp. Man bör dock notera att mycket av den kunskap vi idag har om MI som metod alltjämt vilar på erfarenheter som baseras på alkoholstudier.

MI som enda behandling

Flertalet av de studier som redovisas i metaanalysen (Hettema et al., 2005) refererar till genomförande av MI som enstaka behandling i jämförelse med kontrollbetingelse. MI refererar till en annan förändringsmodell än program som bygger på t. ex. kognitiv beteendeterapi, 12-steg eller annan specifik behandling och flera studier kan påvisa goda effekter kort tid efter behandlingen efter bara något enstaka samtal.

Typiskt avtar effekterna, på samma sätt som andra behandlingsinterventioner och är efter ett år i det närmaste försumbara. De goda resultaten av MI på kort sikt på narkomaner visar dock att MI är en kostnadseffektiv insats och ett viktigt komplement - och kanske rent av en viktig bas - för annan behandling och/eller praktiska sociala åtgärder.