Vetenskapliga studier

Vetenskapliga studier om motiverande samtal vid droger enligt metaanalysen. Hettema J, Steele J & Miller WR. Motivational Interviewing. Annu.Rev.Clin.Psychol. 2005(1):91-111.

Studie

Baker, A., Boggs T. G., Lewin, T. J. (2001) Randomized controlled trial of brief cognitive-behavioural interventions among regular users of amphetaime. Addiction 96, 1279-1287

Beskrivning

Fråga om kort KBT intervention är lämplig för vanemässiga användare av amfetamin. Intervention: Klienter randomiserades på fyra KBT-sessioner, bestående av ett MI-samtal och färdighetsträning med inriktning på undvikande av högrisksituationer innefattande sug och återfallsprevention eller två sessioner bestående av MI-samtal och diskussion om färdigheter (n=32). Kontrollgruppen fick broschyr (n=32) SCID (Structured clinical interview för diagnosis - alcohol, cannabis, amphetamines) och OTI (opiate treatment index) användes för mätning av utfall.

Resultat

Signifikant minskning av amfetaminanvändning erhölls i hela behandlingsgruppen med dubbelt så stor minskning av dagligt amfetaminbruk jämfört med kontrollgruppen vid 6 mån uppföljning. Skillnaden avseende missbrukstillfällen var ej signifikant (p< 0.15), skillnad uttryckt i effektstorlek: 0.93 vs. 0. 40, d.v.s. en dryg halv standardavvikelse. Skillnad med avseende på drogfrihet mellan grupperna vid 6 mån uppföljning uppnådde signifikans (p< 0.01).

Finns ej tillräcklig underlag för slutsatser ang. skillnader mellan grupperna. Kort KBT-intervention kan vara en passande behandling för vanemässiga amfetaminmissbrukare. En större randomiserad studie är önskvärd.

Studie

Beskrivning

Fråga om kort MI-intervention (30-45 minuter) kan vara effektiv när det gäller att påverka alkohol- och drogmissbruk på kort och medellång sikt bland patienter med dubbeldiagnos. Patienter inlagda på psykiatrisk klinik - varav 90% rapporterade pågående missbruk och beroende av droger - randomiserades på MI (n=79) eller broschyr för självhjälp (n=81). Precis som i studien Baker et al. (2001) ovan användes SCID (Structured clinical interview för diagnosis - alcohol, cannabis, amphetamines) och OTI (opiate treatment index) som huvudmått. Hypotesen var att MI > kontroll med kort rådgivnng.

Resultat

Signifikanta effekter från förmätning till 3 månaders uppföljning uppnås för blandmissbruk, alkohol och cannabis men ej för amfetamin i hela gruppen. Det fanns en tendens för MI-gruppen att minska blandmissbruk jämfört med kontrollgruppen (p< 0.04). Skillnaden med avseende på minskning av antalet genomsnittligt använda drogklasser månaden före mätning var högre i MI-gruppen (0.93 enheter) (dock ej signifikant) jämfört med kontrollgruppen (0.42 enheter) vilket uttryckt i effektstorlek är 0.7 vs. 0.32 d.v.s. 0,38 av en standardavvikelse - "en modest men potentiellt viktig skillnad".

Slutsats: Resultaten antyder en möjlig korttidseffekt av MI med avseende på blandmissbruk för patienter med dubbeldiagnos. Skillnaden i effektstorlek mellan grupperna kan vara "signifikant i klinisk mening". Ett större utslag till förmån för MI har rapporterats där MI givits i sex sessioner (Kemp et al. 1996. British Medical Journal, 312, 345-349). Det är möjligt att längre MI-insats i denna studie skulle ha givit ett större utslag till förmån för MI-gruppen.

Studie

Beskrivning
Hypotesen att ett integrerat program med MI, KBT och familje-/vårdgivar-intervention är bättre än rutinmässig psykiatrisk vård undersöks. 36 patienter med dubbeldiagnos randomiserades på ovannämnda två grupper. Interventionen pågick under 9 månader och 3 mättillfällen gjordes: före, direkt efter avslutande av intervention och 3 månader efter, d.v.s. 12 månader efter påbörjande av intervention. Primärt utfallsmått var förändring i Global Assessment of Functioning Scale (DSM-IV, p. 32); sekundära mått var mått på symtom och missbruk.

Resultat

Det primära utfallet på den globala skalan var signifikant bättre för gruppen med det integrerade (I) programmet jämfört med rutinvårdsgruppen (K) både efter 9 månader och 12 månader (p<0.001). Jämförelsen på skalan för positiva syndrom var också lägre för I och signifikant lägre vid 12-månadersmätningen (p<0.01). När det gällde negativa symtom var skillnaden inte signifikant och inte heller när det gällde social funktion. Vid 12 månaders mätningen var skillnaden i återfall signifikant (p<0.05); 6 patienter i I återföll jämfört med 12 patienter i K. Skillnaden i dagar i missbruk mellan för- och eftermätning (12-måndader) var signifikant större i I (p<0.05).

Slutsats: Populationens ringa storlek är en begränsning när det gäller generalisering. Dock demonstreras att ett vårdprogram som integrerar behandling med MI, KBT och familjeintervention är bättre än enbart psykiatrisk vård för patienter med ko-morbid schizofreni och drogmissbruk.

Studie

Budney, A. J., Higgins, S. T., Radonovich, K. J., & Novy, P. l. (2000) Adding Voucher-Based Incentives to Coping Skills and Motivational Enhancement Improves Outcomes During Treatment fo Marijuana Dependence.

Journal of Consulting and Clinical Psychology. Vol. 68, No. 6, 1051-1061.

Beskrivning

60 individer som sökte poliklinisk behandling mot marijuana missbruk randomiserades på endera av 3 alternativ som alla pågick under 14 veckor: MET (M) - 4 samtal, M + beteendebaserad terapi avseende färdigheter i problemhantering (MBT) 14 sessioner eller = MBT + vouchers (MBTV) som kunde bytas ut mot saker kontingent på negativa urinprov, biobiljetter, sportartiklar el dyl. Alla lämnade urinprov enligt förbestämt schema 2 ggr/v.

Utfallsmått: ASI,  DAST (drug abuse screening test) (Skinner) URICA, SCQ (situationel confidence questionnaire), BDI (Beck depression inventory och BSI (Brief symptom inventory)

Resultat

MBTV-gruppen hade signifikant fler med dokumenterad drogfrihet från marijuana jämfört med M och MBT (p <.02; effektstorlek w = 0.37). Det var större sannolikheten för deltagarna i MBTV-gruppen än de två övriga att fortsätta att vara drogfria (p < .01). Signifikant fler i MBTV-gruppen visade drogfrihet (mätt genom negativa up) (p < . 05). Signifikanta minskningar på ASI-skalor för bättre funktionalitet över flera livsstilsområden (4 av 7) visar att förbättringen sannolikt uppträdde som funktion av större avhållsamhet från marijuana. I övrigt noterades inga skillnader mellan M och MBT. Alla grupper visade signifikanta förbättringar på flera mått men då ingen kontrollgrupp inkluderades är slutsatser svåra att dra för M och MBT.

Slutsats. De positiva effekterna av vouchers i studien kan visa på lämpligheten av denna intervention för klienter med drogmissbruk inklusive marijuana.

Studie

Beskrivning

Fråga om kort motiverande feedback efter fängelsevistelse kan öka behandlingskontakt bland narkotikaberoende krigsveteraner. 73 klienter randomiserades på feedback- respektive kontrollgrupp. Primärt utfallsmått var antalet möten med Veterans Administration (VA). Andra mått var förändringar på ASI, Form 90 (Miller), SIP (short inventory of problems) RCQ (readiness to change questionnaire). Uppföljningsintervju 2 månader efter frigivning genomfördes.

Resultat

Feedbackgruppen schemalagde fler möten med VA (67% vs. 41%; p < 0.03) inom 60 dagar efter fängelsevistelsen. Deltagarna i feedbackgruppen genomförde också dessa möten i högre grad än kontrollgruppen (47% vs. 32%) och stannade längre i behandling vid uppföljning efter 90 dagar (31% vs. 14%; p < 0.08). Bortfallet vid uppföljningsintervju översteg 50% vilket begränsade möjligheter till signifikans. En population på c:a 128 personer föreslås för att kunna uppfatta effektstorlekar.

Slutsats: Kort motiverande samtal kan tentativt  betraktas som lovande för att förmå frigivna missbrukare att gå in i behandling.

Studie

Beskrivning

Fråga om ett motiverande samtal kan minska bortfall från väntelista till av allmänna medel finansierad behandling mot drogmissbruk. 654 personer randomiserades på behandlingsalternativet (bortfallsprevention, n = 328) och kontrollgrupp - vanlig väntelisteprocedur (n = 326). Utfallsmått: gå in i behandling, alkohol och drogmissbruk efter 3 månader (data från listor), drogrelaterade negativa konsekvenser (DHQ - drug history questionnaire) områden i behov av hjälp (Power et al. 1992), emotionell status (Symptom Checklist - 21)), beredskap till förändring (Treatment Seeking Scale).

Resultat

Cirka 70% gick in i behandlingen och av dessa fullföljde cirka 70% sina åtaganden. De som gick in i behandling visade signifikant mindre missbruk och förbättrad psykosocial funktion vid 3 månaders uppföljning. Dock fanns ingen skillnad mellan behandlings- och kontrollgrupp. Slutsats: Alternativa strategier som t.ex. kontingensbehandling och case management föreslås som hjälp för att öka antalet individer som går in i allmänt finansierad behandling.

Studie

Beskrivning

Resultat

En faktoranalys genomfördes och resultat på 6 dimensioner redovisas. Signifikant skillnad mellan grupperna uppnås när det gäller klienters uppfattning om aktivt deltagande (p<.04) och motivation att söka behandling (p<.05), ingen skillnad när det gäller uppfattning om "rapport" med rådgivaren. Rådgivarnas uppfattning mellan grupperna skilde sig också signifikant i samtliga dimensioner - aktivt deltagande (p<.0001), öppenhet (p<.0001) och förberedelse (p<.0003).

Slutsats: det går inte att säga vad som varit aktiv ingrediens i behandlingen, MI eller den kulturellt kongruenta komponenten. Även MI gavs på ett kulturellt kongruent sätt. Frågan är också om förändringarna är stabila över tid. Kulturellt kongruenta interventioner underlättar sannolikt påverkan i afro-amerikanska populationer.

American Journal on Addictions 9: 88-91.

Beskrivning
Frågan om ett enda förberedande MI-samtal (45 - 60 min) kan förbättra deltagande och utfall i ett sjukhusprogram jämfört med ett psykiatriskt standardsamtal som där jämte innehöll beskrivning av programmet. Patienterna - 23 personer - med DSM IV relaterat missbruk - randomiserades på de två betingelserna: MI (n=13) och SI (n=10). Utfall mättes med avseende på förseningar, frånvaro, frekvens närvaro, dagar med användning av droger och aktivt samarbete (compliance) när det gäller medicinföreskrift.

Resultat
Alla förändringar gick i förväntad riktning. MI-gruppen hade överlag bättre behandlingsutfall än SI: mindre förseningar (p <. 05), mindre tidigt lämnande av sessioner i programmet (p <. 05). Jämförelse med förhållanden i den historiska kontrollgruppen med avseende på närvaro utföll signifikant till MI-gruppens fördel (p <. 05) med SI föll mellan dessa grupper. MI- gruppen hade också lägre frekvens missbruk men skillnaden är inte signifikant.

Beskrivning
Fråga om ett motiverande samtal (om c:a 1 timme) om alkohol, tobak och illegala droger kan leda till minskad användning av dessa droger. 200 unga illegalt drogmissbrukande personer (16-20 år) randomiserades på antingen motiverande samtal (n=105) eller kontrollgrupp utan intervention (n=95) utbildning som vanligt. Utfallsmått: självrapporterad användning av droger (Severity of Dependence Scale) samt indikatorer på risk och skada (Bailey & Rachal, 1993. Tillfredsställelse med droganvändning (Argyle)  Drug Attitude Scale (DAS) och General Health Questionnaire användes bl.a. också. Förenklade skalor för mätning att få mått på  motivationsstadium användes. Uppföljning skedde 3 månader efter behandling.

Resultat
179 av 200 kunde följas upp (= 89,5%). De som randomiserats på interventionsgruppen minskade missbruk i huvudsak genom modererande av sin användning men antalet som slutade var också större i behandlingsgruppen än i kontrollgruppen för alla tre undersökta substanser. Effektstorlekar var 0.37 (cigaretter) 0.34 (alkohol)  och 0.75 för minskning av cannabis. För både alkohol och cannabis var effekten större bland de som hade störst missbruk.  I behandlingsgruppen gick bruket av cannabis ned med 66% - från 15,7 ggr/vecka till 5,4 ggr. I kontrollgruppen ökade i stället användningen med 27% (p< 0.0001).

Slutsats: Studien är den första som kan påvisa vinst av motiverande samtal med annat utfallsmått än behandling bland unga illegalt drogmissbrukande människor. Möjligheten att fokusera på flera droger i allmänna termer med unga människor har också vunnit stöd.

Beskrivning
Fråga om ett kort motiverande samtal positivt kan påverka opiatmissbrukare vid en metadonklinik till större åtagande till förändring m m. 122 missbrukare randomiserades på experimentgrupp (MI: n= 57) eller en utbildningsgrupp (kontroll: n= 65). Uppföljning skedde efter en vecka, 3 mån och 6 mån och utfall mättes med skala (baserad på Skinner) som mäter opiatrelaterade problem, self-efficacy formulär, URICA, Annis skala för positiv förväntning av utfall, Sutherlands mått för mätning av grad av opiatmissbruk och Hall & Havassys mått för framtida avsikt. Samarbete i program (compliance) vid metadonkliniken mättes också.

Resultat
Deltagarna i experimentgruppen visade större åtagande för drogfrihet, rapporterade mer positiva förväntningar på drogfrihet (p< 0.05), färre opiatrelaterade problem (p < 0.04) och återföll senare än kontrollgruppen. Ökning av avsikt till att ta itu med missbruk var också signifikant större i experimentgruppen (p < 0.03). Vid varje uppföljningstillfälle var signifikant fler i experimentgruppen kontaktbara än i kontrollgruppen.

Experimentgruppen samarbetade längre i programmet (151 dagar) än kontrollgruppen (127 dagar) och var kvar i studien längre (22,3 veckor) jämfört med kontrollgruppen (17,8 veckor). En överlevnadsanalys där bortfallet i båda grupperna bedömdes som återfall visade att kontrollgruppen återföll tidigare än experimentgruppen (p < 0.05). Det var dock ingen skillnad i grad av opiatmissbruk mellan grupperna efter 6 månader. Tolkning begränsas av det stora bortfallet (40%) efter 6 månader.

Slutsatsen är att motiverande intervention kan betraktas som ett lämpligt kompletterande inslag i metadonprogram.

Beskrivning
Kvasiexperimentell studie om två olika kartläggningsstilar (assessment) (konfronterande (CI) respektive MI) i arbetet med att motivera drogmissbrukare på arbetsplatser (employee assistance programs - EAP) till att ta itu med sina problem. Traditionellt har en konstruktiv konfronterande  stil använts (klienter skall acceptera diagnoser som "alkoholist eller beroende") som ibland utmynnat i hänvisning till andra samhällsresurser för hjälp. 176 klienter från 14 platser uppfyllde kriterierna (bl.a. DSM-III-R); 89 klienter (51%) accepterade att delta i studien. Kartläggningar gjordes vid två tillfällen med bl.a. ASI, frågor om alkohol- konsumtion per vecka, en skala (Shipley) som mäter kognitiv förmåga, neuro-psykologiska test som mäter psykomotorisk förmåga, skalor för alkohol- och drogberoende, skala för negativa konsekvenser, arbetsfunktion samt URICA. Vid andra tillfället gavs feedback bl.a. på uppfattning om alkoholkoncentration i blod, riskfaktorer, neuropsykologiska skador etc

Resultat
Uppföljning gjordes efter tre och nio månader. Samplen var i allt väsentligt lika i utgångsläget även efter höjning av p till .10 för att kontrollera för Typ II fel. Bortfall skilde sig inte signifikant mellan grupperna. Inga signifikanta skillnader mellan gruppernas utfall på nämnda skalor kunde urskiljas. Både CI och MI visade stora och signifikanta minskningar av alkohol- och droganvändning men det var ingen skillnad mellan grupperna. Skalan för arbetsfunktion m fl. visade liknande utfall.

Slutsats: Resultaten öppnar dörren för rådgivare inom området att använda en stil med empiriskt stöd (MI) som kan visa lika goda resultat som CI. Generaliserbarhet begränsas genom tillämpningen av självrapportering av data och samplens storlek.

Beskrivning
Fråga om aktiva injektionsmissbrukare med kaotisk livsstil som också är alkoholmissbrukare (höga poäng på AUDIT) kan minska HIV riskbeteende som följd av två motiverande samtal. Utgångspunkten är att IV-missbrukare med hög alkoholkonsumtion har 2,3 ggr större risk för att dela nålar än personer som har låg eller ingen alkoholkonsumtion. 109 individer rekryterades ur ett sprutbytesprogram och randomiserades på MI (n=60) och en kontrollgrupp N=49). Utfallsmått: riskbeteende genom självrapportering av riskdagar då delning av verktyg ägt rum - antal dagar senaste 30 dagarna vid uppföljning efter 1 och 6 månader. Hypotesen var att MI-gruppen  skulle generera färre riskbeteenden.

Resultat
I genomsnitt rapporterades en minskning i hela gruppen av riskbeteendedagar med 9, 1 dgr från baslinje till uppföljning efter 6 månader (p< .001). I jämförelse med kontrollgruppen påvisades en skillnad till MI-gruppens förmån att efter 6 månader (ej efter 1 månad) minska riskdagar mer än i kontrollgruppen (p < .071). En konklusion är att båda MI-samtalen behövdes för att åstadkomma denna skillnad.  Efter indelning i 3 HIV-riskgrupper påvisades att MI-gruppen hade större sannolikhet till förflyttning till lägre riskgrupper än kontrollgruppen (p< .018). MI-gruppen hade också procentuellt fler som uppvisade minskad risk (odds ratio > 2.0) efter ett flertal kriterier. Något överraskande konstateras att minskning av riskdagar ej medieras genom minskat alkoholintag.

Slutsats: Studien visar att MI kan reducera HIV-riskbeteende bland aktiva injektionsmissbrukare. Som korttidsintervention kan MI vara ett värdefullt tillskott till annan behandling för att reducera skador.

Beskrivning
Hög alkoholkonsumtion utgör risk för IV-missbrukare att sprida t.ex. HIV. 187 Audit-positiva (> 8) aktiva injektionsmissbrukare (75% heroin, 8% kokain, 16% heroin och kokain) randomiserades på MI- (n=95) och kontrollgrupp (n=92). Båda grupperna genomgick samma kartläggningar (forskarna var "blinda" för betingelserna). MI-gruppen erhöll ett samtal om 1 tim samt ett uppföljningssamtal om ½ tim - 45 min. Primärt utfallsmått var antal dagar som alkohol användes. Dessutom användes en dikotomiserad indikator på förändring av antal dagar som alkohol druckits - 25%, 50% och 75% minskning efter 6 månader i jämförelse med baslinje.

Resultat
I båda betingelserna observerades signifikanta minskningar av drickande (MI: 37,5% efter 6 månader).  Ingen signifikant effekt noterades efter 1 månad. Dikotomiserad jämförelse visade att MI-gruppen hade mer än dubbelt så stor sannolikhet för minskning av alkoholintag med 7 dagar eller mer (p < 0.05). Skillnaden gäller dem som hade tyngre alkoholmissbruk vid baslinjemätningen: MI: 5 drinkdagar < K (= effektstorlek 0. 52). Ingen effekt kunde påvisas för de som föll under medianen (vid baslinjen) för drickande. MI-gruppen sökte inte mer behandling än kontrollgruppen. MI- behandlingen hade marginell effekt på själva heroinmissbruket (p < 0.07).

Slutsats: Denna studie visar för första gången att kort MI-insats kan minska alkohol- drickande hos aktiva injektionsmissbrukare med alkoholproblem. Fler studier behövs för att optimera effekter och få reda på vilka komponenter i MI som är mest effektiva.

Beskrivning
Frågan om längre behandling för missbrukare av marijuana är effektivare än en kort motiverande insats undersöks (hypotes 1). I behandlingen ingick stöd från en partner, vän el. dyl.  Den motiverande insatsen ( 2 x 90 min) förutsattes vara effektivare än väntelista (hypotes 2). 291 vuxna missbrukare som sökte behandling randomiserades antingen till en längre 14 sessions gruppbehandling med KBT och återfallsprevention (RPSG),   en kort två sessions MI-insats  (IAI=MI) eller en kontrollgrupp med senarelagd behandling. (DTC). Utfallsmått: Primärt mättes marijuanamissbruk genom självrapportering samt utfall på en 11-item beroendeskala som skapats utifrån SM-III-R. Också användning av alkohol och andra droger mättes. Självrapportering verifierades gentemot observationer och rapportering av "oberoende" personer. Utfall rapporterades efter 1-, 4-, 7-, 13-, och 16 månaders uppföljning.

Resultat
En signifikant minskning av  marijuanamissbruk, beroendesymtom och negativa konsekvenser påvisades i jämförelse med för mätning vid alla uppföljningstillfällen. Tvärtemot hypotesen visade MI-gruppen signifikant mindre användning av marijuana per vecka än den intensivare RPSG-gruppen (p< .02) vid uppföljning efter en månad. Båda grupperna visade signifikant och substantiellt större förbättring än DTC vid 4 månaders uppföljning (ps < .001) men. ingen skillnad påvisades mellan RPSG och MI. Detta mönster kvarstod vid alla uppföljningar. Också kompensatoriskt drogbyte undersöktes. Mycket små effekter kunde mätas som - om något - tyder på att minskning av marijuana också hörde samman med minskning av alkohol. Sammantaget erhölls goda effekter i båda behandlingsgrupperna - användningen av marijuana motsvarade 30% av den vid förmätningen. Effektstorleken mellan behandlingsgrupperna och DTC ligger i området (d; Cohen, 1988) 0.70 - 1.10. Cirka 30% av deltagarna var helt drogfria (bytte heller inte drog) de närmaste 3 månaderna för 16 månaders uppföljningen och 22% vidmakthöll sin drogfrihet genom de sista 12 månaderna av uppföljningsperioden. Studien diskuterar betydelsen av den korta MI-insatsens effektivitet i jämförelse med den längre. Resultaten antyder att kort behandling kan vara kostnadseffektiv för vissa missbrukare av marijuana.

Beskrivning
Inom ramen för ett polikliniskt avgiftningsprogram för kokainmissbrukare undersöks om två en-timmes motiverande samtal (MI) kan förbättra klienters retention och förbättra utfallet i påföljande behandling (ett 12 veckors återfallspreventionsprogram). Alla genomgick ett avgiftningsprogram. En hypotes är att särskilt mindre motiverade kan påverkas positivt genom MI. 105 patienter randomiserades på MI respektive enbart grupp för avgiftning.

Utfall mättes genom URICA och Processes of Change Scale (DiClemente & Prochaska) - en 5 gradig Likertskala för mätning av kognitiv och beteendebaserad hantering av problem som hör ihop med droganvändnng.

Resultat
Deltagarna i båda grupperna fullföljde avgiftnings-programmet i lika hög utsträckning. MI-gruppen hade färre positiva urinprov på kokain vid tiden för den påföljande återfalls-preventiva behandlingens början: 88% av deltagarna i MI-gruppen lämnade negativa urinprov jämfört med 62% i kontrollgruppen (p ≤ .03). MI patienter med lägre initial motivation hade större sannolikhet för att fullfölja avgiftnings-programmet (p ≤ .05). Anmärkningsvärt nog hade de med högre motivation i MI-gruppen sämre grad av fullföljande än kontroll-gruppen (p≤ .03).  Ett liknande resultat har visats i studie av Rohsenow (1998), Heather et al. 1996 och Project MATCH Research Group, 1997 och visar på behovet av vidare analyser. Hypotesen att MI skulle öka retention i programmet bekräftades inte.

MI-gruppen visade större färdigheter i att använda kognitiva och problem-hanteringsstrategier än kontrollgruppen (p ≤ . 03)

Studien visar att MI kan vara till hjälp för kokainberoende klienter och utgör incitament för vidare forskning på denna population.