Evidens

I en metaanalys (Hettema et al 2005) presenteras fem studier som använder motiverande samtal som metod för att minska sexuellt riskbeteende i samband med ökad risk att smittas med hiv.

Studierna syftar således till att minska riskbeteendet hos individer som har förhöjd risk, som exempelvis män som har sex med män (Picciano 2001) eller individer som varit involverade i sexhandel, injicerat droger eller har en partner som injicerar droger, som själva eller vars partner haft någon STI (Kalichman 1999, Carey et al 1997, Baker 1993).

Bedömningen av metodens effekt på detta område visar på positiva resultat. Effekterna är stora men varierande. Den stora variationen i effektstorlek är ett generellt drag också för studier inom andra problemområden (Hettema et al 2005). Variationen i effektstorlek behöver undersökas vidare, liksom hur styrkan i effektstorlek ska tolkas. 

En annan faktor som är väsentlig för att kunna tolka resultaten är i vilken utsträckning samtalen som förts under interventionerna följt MI-principerna, så som de beskrivs av Miller och Rollnick (2002). Fokus i dessa studier ligger dock framförallt på att följa förändringar i klienternas beteenden och attityder, och följer i mindre utsträckning upp rådgivarens följsamhet till MI-metoden.

MI som enda behandling

Piccianos (2001) studie av effekter av ett motiverande samtal på 90 minuter, visar på positiva resultat. Deltagare i interventionsgruppen var mindre benägna att ha oskyddade anala samlag vid uppföljning. Vid uppföljningen var deltagarna också mindre ambivalenta vad gäller att utöva säkert sex. De rapporterade också ökade avsikter att använda kondom. Skillnaderna var signifikanta.

MI kombinerat med annan intervention

Tre av de studier som ingår i den ovan nämnda metaanalysen kombinerar motiverande samtal med en färdighetstränande metod (Carey 2000, Kalichman 1999, Carey 1997). Studierna visar alla tre på positiva effekter. Interventionerna har inverkan på faktorer som deltagarnas kunskaper om hiv-risk, deras benägenhet att minska sitt riskbeteende, att använda kondom, benägenhet att tala med partner om kondomanvändning och hiv-testning, samt att vägra att ha oskyddat sex.

Effekterna kunde påvisas även vid uppföljning efter tre månader. För flera av variablerna var dock effekterna inte statistiskt signifikanta (Carey 2000, Kalichman 1999, Carey 1997). Kalichman (1999), som genomförde en uppföljning även efter sex månader, fann att den positiva skillnaden i kondomanvändning i förhållande till kontrollgruppen minskat. Detta tyder på att de påvisade effekterna minskar efter hand.

En studie (Baker 1994) prövar vilken metod som är effektivast vad gäller att minska beteende som ökar risken att smittas med hiv, motiverande samtal eller återfallsprevention vid sex tillfällen. Resultaten ger inga indikationer om att motiverande samtal skulle vara effektivare än återfallspreventionen. Interventionerna tycktes heller inte reducera sexuellt riskbeteende.

För utförligare redovisning av varje studie se rubriken Vetenskapliga studier.